- I've got some new shoes on and suddenly everything is right

Som man kanske skulle kunna räkna ut på förhand var gårdaren AMAZING!

Eller rättning, delar av dagen/kvällen/natten var amazing, andra skulle vi helst sluppit.

Det började med att jag och Ida åkte till stan för att inhandla nya skor för att vara extra snygga på konserten. Och kanske vara lite längre än normalt ;)

Så vi gjorde våra inköp och sen satte vi oss på Max för att få upp energinivån, även om vi redan var ganska speedade.

Vi siktade på att ta tåget klockan 17.02 för att vara i Köpenhamn 17.37. På så sätt hade vi nästan en och en halv timme på oss att hitta stället innan insläppet var. Trodde vi...

Glada i hågen satte vi oss på tåget och allt var bra fram till Svågertorp. När vi lämnade den stationen körde vi inte riktigt lika snabbt som man borde.

Helt plötsligt stannar tåget mitt på bron (panik?) och där står vi stilla ett tag innan lokföraren berättar att ett X2000 har stannat framför oss. Tydligen hade det tåget maskinfel och kunde inte flyttas om det inte fick hjälp. Jag och Ida tittade på varandra och paniken började sprida sig i kroppen.

Jag tänkte sååå mycket på den korta stunden. Tänk om vi missar insläppet, tänk om vi inte kommer till konserten alls. Tänk om vi sitter fast här, vi är ju trots allt på en bro!!

Det tog goda 20 minuter innan det kom ett nytt meddelande där vi fick veta att vi skulle åka tillbaka till Svågertorp för att kunna bogsera bort X2000-tåget och sedan åka mot Köpenhamn igen.

Så istället för att vi kom till Huvudbangården tjugo i sex var vi framme tio i sju... Hela vår tidsplan gick åt skogen. Vi rusade ut från stationen och haffade en taxi som tog oss till Vega där de redan börjat släppa in.

Väl inne så hittade vi platser precis framme vid kravallstaketet till vänster, SKITBRA platser!! Alldeles i extas började vi skrika när ljusen tonades ner och en kille kommer ut på scenen.

Tänk dig att du spänner varenda muskel i hela kroppen och sedan skriker det ljusaste du bara kan. Tänk dig sen att du heter Sara och Ida och tror att Paolo Nutini kommer upp på scenen. Där har du oss i det ögonblicket.

Kruxet var bara att det inte var Paolo som entrade scenen... Det var en dansk snubbe (snygg dansk snubbe) vid namn Mads som var förband. Han hade riktigt bra röst och hade grymt omfång i sin röst. Han stod där och spelade i typ en halvtimme, och när han gick av kom nästa besvikelse...

Roddare kom ut på scenen och började stämma instrumenten. Då menar jag inte att dom kollade så gitarrerna var stämda, utan de stämde om ALLT. Det tog säkerligen 20 minuter och vi var sååå otåliga.

Klockan 21.00 dimmades ljusen igen och alla började skrika som små fjortonåringar, inklusive jag och Ida. Där kom han, gungande in till ett soft reagge-beat. Allting som hade hänt under dagen var som bortblåst och alla skrek och busvisslade. Gud har entrat scenen!

... Jag vet inte hur jag ska beskriva de följande två timmarna mer än ett konstant lyckorus. Vi stod och hoppade och skrek, sjöng och skrattade.
Dumma batteriet på kameran dog, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag hade så jävla kul, och jag tror inte det finns något som kommer kunna toppa detta senare i livet!

De två timmarna kändes verkligen inte som två timmar, men vi fick höra de bästa låtarna; No other way, Pencil full of lead, Jenny don't be hasty, These streets och måååånga andra. Jag började nästan gråta när han sjöng No other way, för det är typ den bästa låten han har gjort... Har du inte hört den så lyssna för fan!

När konserten var slut ställde vi oss i en alldeles för lång kö till garderoben för att få våra grejer. Vi ska inte tala om hur ont mina fötter gjorde, men jag var så speedad och uppåt att jag inte brydde mig.

Vi fick våra grejer och gick ut för att träffa Cecilia och de andra tjejerna. Vi såg en stor klump med tjejer som stod vid en stor dörr och det gick upp för oss att han antagligen skulle komma ut där. Så vi parkerade oss där och väntade. Och väntade, och väntade. Efter ett tag kom roddarna ut och började packa in alla scengrejer i lastbilen. Vi frågade när Paolo skulle komma ut men de svarade bara att de inte trodde han var kvar. Pffft!

Tack vare väldigt tålamod och lite övertalning från Idas sida stod vi kvar. Sen hände det...

00.13 kom han ut! Alla började trängas och ville ha foton och autografer. Jag kunde inte tro att han stod en halvmeter från mig, PAOLO NUTINI!!!

När jag väl kom fram till honom hade jag min biljett redo för att få den signerad.

Han tittade mig i ögonen och sa: "Here's a short Rock 'n Roller" och skrattade. Jag trodde jag skulle svimma! Han är ju bara sååå underbar och så snygg.

00.15 kramade jag Paolo Nutini, denna underbare man med de underbart ljusa ögonen. Jag fick en puss på kinden och ett tack för att jag hade kommit. Han signerade min biljett och jag tog ett foto med honom.

Min dag var komplett, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

När jag till slut kom ut folkmassan började det sjunka in att jag verkligen hade haft kroppskontakt med honom. Jag började skaka och trodde jag skulle svimma igen. Jag har aldrig varit så glad och överrumplad. När Ida också kom ur hopen med skrikande tjejer kramade vi om varandra och skrek. Detta var definitivt värt att vänta ett halvår på!

Även nu när jag sitter här och skriver dagen efter blir jag varm i hjärtat och ler, för jag tänker på allt vi gick genom igår.

Detta var utan tvekan den bästa konserten jag varit på i mitt liv, och absolut inte sista gången jag ser Paolo.

Jag lägger upp bilder i ett nytt inlägg så blir inte detta en hel roman.

Fridens allihopa, och om ni inte kommenterar så blir jag verkligen besviken!!