Hon slår upp ögonen på morgonen. En ny dag, ett tomt ark.
Gårdagens snedsteg är glömda. Är fastetsade på ett hopknycklat pappar i högen på golvet.
Så länge hon ligger kvar är allt bra, allt är rätt.
Inget kan skada henne, ingen kan röra henne.
Men så fort hon drar undan täcket, sätter ner fötterna på golvet och reser sig ur sängen är hon sårbar.
Ofrivilligt mottaglig för att som världen har att kasta på henne. Saker, händerlser, meningar, ord. Allt skrivs på henne timma ark.
Svärtar ner det, fyller det.
Dagen går. Elaka, knivskarpa ord fastnar på arket, skrivs med tjocka, svarta bokstäver som består.
På kvällen gör hon sig i ordning och går in i sovrummet. Hon sätter sig på sängkanten och tittar på arket.
Ursinnet växer inom henne när hon ser orden.
Tårarna bränner, översvämmar ögonen.
Ursinnet växer sig större, tar över henne. Gör så att hon knycklar ihop arket, bankar på det.
Slår orden, slår tillbaka.
När arket blivit till en liten boll slänger hon det i hörnet på golvet.
Bland alla andra ark, bland snedsteg och elaka ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar